Jag hade bara träffat Emily och Andreas via videolänk innan bröllopet, och jag hade inte satt foten på Gotland sedan jag var 19, när jag jobbade på en restaurang på Fårö. En sommar fylld av cykelturer genom vindpinade landskap och att dela säng med en vän som redan var inne i Gotlandsrytmen.
Så när jag steg av båten den här gången, flera år senare, kändes det som en märklig cirkel som slöts.
Emily och Andreas samlade sina gäster för en hel helg tillsammans, där allt kretsade kring gemenskapen. De hade valt att fira sin dag vid Bläse Kalkbrott, en plats som verkligen bar på den där typiska Gotlandskänslan – rå, vacker och tidlös. Ljuset dansade mellan träden, havet var ständigt närvarande och bröllopsdagen blev precis så avslappnad och glädjefylld som de önskat.
Men det som stannat kvar längst hos mig är inte bara bilderna, utan människorna. Det var en sån där helg där man blir påmind om varför bröllop är något alldeles speciellt.
Och kanske är det just därför jag och Emily fortfarande ses, flera år senare. För att det här jobbet ibland leder till något mer än bara bilder. Det leder till vänner.
