Den korta versionen

Under många år har jag arbetat och rest i världen. Det som alltid varit med mig och som ständigt växer är min passion för mötet med människor. Jag har arbetat som frilansfotograf sedan 2010 och förundras fortfarande över att inget jobb är det andra likt. Ingen människa är den andra lik. Det ställer krav på nyfikenhet och öppenhet hos mig som fotar och det är just det som gör mitt jobb så fantastiskt roligt och givande. Idag är jag bosatt i Stockholm tillsammans med min sambo och vår ettårige son, så resandet runt i världen är satt lite på paus, men lusten för fotografering och möten med människor finns alltid där.

Den långa versionen

Alltid på jakt efter nya äventyr och sätt att ta mig ur min bekvämlighetszon, har jag förstått att det är här, i fotot och i mötet med människan, min passion ligger. Jag tror att mina val efter gymnasiet säger något om mig och mitt sätt att närma mig livet, så jag vill ge dig en återblick på min resa till att bli fotograf.

Efter studenten hade jag ingen aning över vad jag ville göra med mitt liv. En kompis frågade om jag ville följa med till Fårö. Visst, varför inte? Vi spenderade en hel sommar skavföttes i en liten lada på ett vandrarhem, där vi fick bo gratis i utbyte mot några timmars arbete i veckan. Varje dag cyklade jag tre mil över Bergmans landskap för att komma fram till mitt jobb i ett restaurangkök. Som ett första steg från mitt barndomshem och början på min självständighet, kommer Fårö alltid vara en speciell plats för mig. 

Med en växande aptit för resande bestämde jag mig för att hitta ett sätt att åka till ett av mina favoritländer—USA. Det var det perfekta äventyret för en ung svensk tjej som aldrig hade varit utanför Europas gränser. Jag flyttade till en familj i Minneapolis, vars två härliga döttrar jag tog hand om under ett års tid. Vi tillbringade julen i deras hus i Frankrike och sommarlovet vid den engelska kusten. När jag hade lediga dagar läste jag en grundkurs i digital photo på stadens college eller spelade kickball med mina nyfunna vänner. Det var här jag växte min kärlek för excentriska människor och cheese curds.

När jag kom hem från Amerika hade min dåvarande pojkvän flyttat till Norge. Jag bestämde mig för att följa med honom. Vi bodde i en källare mitt i skogen, utanför en by med 4 000 invånare. Snön låg kvar under mina första sex månader i landet och det var inte ovanligt att temperaturen sjönk till -30°C. Jag kom ofta till mitt hotelljobb med frusna ögonfransar och ögonbryn efter att ha försökt cykla 7 km genom djup snö. Vi hade inte råd med en bil och använde en släde för att transportera mat från byn till vårt hus. Jag är inte säker på om det var landsbygdens lugn som hjälpte mig eller bristen på saker att göra utanför arbetet, men jag fick mycket tid att tänka här. Tankar som ledde mig till att förstå hur stark min passion för fotografering var, och slutligen starta mitt företag.

Jag visste vad jag ville göra, nu behövde jag bara pengarna för att göra det. Jag sa upp mig och bestämde mig för att åka till Island. Jag hittade ett jobb—på ett slakteri. Återigen tog jag mig definitivt ur min bekvämlighetszon, men det kändes lättare när jag lärde känna mina arbetskamrater och blev ganska skicklig på mina uppgifter. Vad som gjorde denna resa oförglömlig var när vi, efter flera timmars övertid, körde till de varma källorna utanför vår by. Vi bytte om till våra baddräkter, sprang genom snön och nådde slutligen det heta vattnet. När vi sjönk ner, såg vi solen gå ner över horisonten. När solen var borta ersattes den av norrskenet, som visade sig i gröna sicksackmönster ovanför oss. De ögonblicken var väl värda allt hårt arbete.

Genom att arbeta hårt och spara så mycket jag kunde, hade jag snart pengarna jag behövde för att prova mina vingar som frilansfotograf. Detta skulle bli min största resa hittills. Jag köpte en enkelbiljett och flög till Nya Zeeland. Jag fick inte bara njuta av sol och sommar för första gången på flera år, utan mina drömmar förverkligades och mina förväntningar överträffades. Efter sex månader i Auckland arbetade jag heltid. Jag fotograferade bröllop och evenemang och på min fritid hade jag fortfarande tid att göra personliga projekt. För varje fotografering jag gjorde, trodde jag att jag hade nått min topp. Det kan bara inte bli mer spännande än så här, eller hur? Människorna jag mötte, evenemangen jag deltog i, och för första gången i mitt liv—att få betalt för det jag älskar att göra. Allt hårt arbete hade äntligen lönat sig.

Att lämna Nya Zeeland, mitt jobb och det nätverk jag skapat, var otroligt svårt. Men jag visste att det var dags att åka hem till Europa, hitta en plats att slå sig ner och nischa min fotografering.

Jag tog mitt pick och pack och flyttade till London. På ett sätt var jag tvungen att börja om från början, men med den viktiga skillnaden att jag nu visste att mina mål var uppnåeliga. Det tog ett tag att vänja sig vid staden, men några år in kände jag att jag hittade mitt första 'hem' sedan jag lämnade Sverige. Jag bodde med en grupp sköna människor i ett kollektiv i Hackney, reste mellan England och Sverige för att fotografera bröllop och var lika förbluffad som ödmjuk över alla fantastiska människor jag hade ynnesten att möta genom mitt jobb.

Allt flöt på under flera års tid, tills jag plötsligt blev svårt sjuk. Jag fick en stroke och försattes i koma. När jag vaknade några veckor senare, hade en lång och krokig väg tillbaka påbörjats. Men med en stor dos jävlar-anamma har det gått över förväntan. Efter mitt tillfrisknande skiftade mina prioriteringar och jag ville vara närmre familjen. Sommaren 2020 flyttade jag till Stockholm där jag hittade kärleken och fick bli mamma till en liten Janne. 

16 år efter startskottet vill jag påstå att kärnan i denna 34-åriga kvinna trots allt är densamma som i den 18-åriga flicka som planerade sin första sommar hemifrån. Mina prioriteringar har förändrats något—idag fokuserar jag mer på relationer än på äventyr. När en kick för tio år sedan innebar att hoppa bungyjump i Niagarafallen, är en kick idag att se min son ta sina första steg. På många sätt är han mitt galnaste äventyr hittills. 

Jag vill sammanfatta min resa i tre ord:

Människor. Berättelser. Utmaningar.

Det är mina konstanta drivkrafter. 

/Sara