Ibland känns det som att all the starts allign och att allt plötsligt blir glasklart.

När mina vänner Susanne och Fredrik frågade om jag ville komma upp till norra Sverige och fotografera deras bröllop kunde jag knappt tro det. Båda är fantastiskt duktiga bröllopsfotografer själva, och när de frågade mig hade jag fotat—vadå—fem bröllop?

Jag vågade inte jubla förrän kontraktet var påskrivet. Inte ens då, egentligen. I mitt huvud såg jag redan alla tänkbara katastrofscenarier framför mig: att jag skulle bli matförgiftad, att en lastbil skulle köra på mig dagen innan resan...

Men jag blev aldrig sjuk. Jag blev aldrig påkörd.

Månaderna gick, och plötsligt var det dags att åka till Stansted för att möta upp toastmastrarna som också bodde i London. Därifrån var allt bara… for lack of a less cheesy word—magi.

Det är svårt att sätta ord på vad den här helgen betydde för mig. Det var inte bara själva bröllopet, utan människorna jag fick träffa, de svindlande vackra miljöerna, känslan av att vara välkommen var jag än vände mig.

För att inte tala om hur jag fick uppleva Sverige från sin allra bästa sida. Midnattssolen, som jag tjatat om sedan jag skrev upp den på min bucket list vid fjorton års ålder. Att äta rökt renhjärta med en fällkniv. ”The famous grouse” som dök upp på hotellet samma dag vi anlände och sedan följde brudparet hela helgen, vart de än gick.

Klockan var tre på morgonen när jag var på väg tillbaka till hotellet. På väg tillbaka från en sol som aldrig gick ner. Från de som sprang ikapp mellan en het bastu och en svalkande sjö. Från människorna som åt renkebab och sjöng allsång.

Jag tog en stund för mig själv.

Det här är inte för bra för att vara sant längre. Det är sant, och det är exakt det här jag har kämpat för de senaste åren.

Det är därför det är värt det, det är därför jag gör det, och det är därför jag aldrig kommer att sluta.

Till alla som var där den här helgen, och till alla som stöttar mig på den här resan:

Ett innerligt, innerligt tack.